Publicerad 2014-02-26 21:00:11 i Allmänt,
Min historia börjar egentligen redan från strax efter vi, jag och jesper vått våran dotter mars-13.Redan från början blödde jag vid sex men såg de inte som något oroväckande då de kanske berodde på sköra slemmhinnor. Men för ca 7 veckor sen började jag få ont i svanken och i nedre magen, en molande känsla lik mensvärk. Tänkte inte speciellt mycket på de då jag antog att de var dax för mens.Mensen kom och gick men det onda satt kvar och blev värre, efter ca 4 veckor med ont började de gå över till en förvärkskänsla och de strålande upp i ryggen och även ner i låren. Fick då tipset av min syster att de va så hon kände när hon hade urinvägsinfektion. Då jag hade haft ont några veckor gick jag genast iväg dagen efter med rädslan för njurbäckeninflammation.Dagen efter 11 februari tog jag barnvagnen och traskade ner till dropin på vårdcentralen där jag fick lämna urinprov, det visade inget alltså ingen urinvägsinfektion. Träffade en doktor som klämde och kände lite på mig men kunde inte hitta någon orsak. Jag blev nerskickad till vanliga mottagningen på vårdcentralen då dom hade ont om tid för mig på dropin och en annan doktor hade tid över. Fick då träffa en kvinnlig doktor som inte tyckte de lät alls trevligt att gå å ha så ont.Hon gjorde en snabb gynkoll men kunde inte se något och skickade mig vidare med remiss till kvinnokliniken dagen efter.Dagen efter den 12 februari åkte jag in till kvinnokliniken och satte mig att vänta.Fick komma in och ganska snabbt hoppa upp i gynstolen, hon undersökte mig och ville ta ett cellprov men hon sa att hon kunde inte pga att jag blödde ganska mycket. Hon kallade in en doktor som fick ta över och när hon kollade upptäckte hon ett sår på livmoderhalsen och bestämde att fast jag blödde skulle hon ta cellprov och andra prover, hon tittade även med ultraljud och förutom såret såg allt bra ut.Hon berättade för mig att hon hade ingen teori vad såret kunde bero på och att hon hade en egen mottagning där hon hade klämt in mig på en tid en vecka senare.På tisdagen 18 februari ringer telefonen när jag och min dotter ligger å vilar, det är en äldre dam som preseterar sig och berättar att hon är ssk på kvinnokliniken och att bekräftar min tid på torsdagen och att provsvaren har kommit och att jag ska ta med mig någon dit för de kan vara bra att ha fyra öron med sig.Jag sitter i chock och vet inte alls hur jag ska tolka de. Vafan är de frågan om och vem ringer två dagar innan och säger något sånt?!Ringer då min sambo och berättar att han måste ta ledigt och ta vår dotter den dagen, ringer min syster och beådrar henne att hon måste följa me mig vilket hon även kommer att göra.Nu snurrar de i huvudet, vad är felet? Man ringer inte så om inte något är väldigt galet. Har jag någon läbbig könssjukdom,r de cellförändringar, har jag cancer?Bara tanken på ordet CANCER gör så de rungar i hela huvudet på mig och tårarna sprutar.Torsdagen 20 februari kommer, jag har tid 8.30 och kommer tidigt precis som jag alltid gör. Blir inkallad prick halv och får sitta utanför ett rum ca 10 minuter.Jag kan inte tänka klart och försöker skämta med min syster för att inte bara sitta tyst.Kommer in i rummet och ser doktorn sitter framför datorn, hon har även sköterskan som ringt mig med sig i rummet. Jag ser på henne vad hon ska berätta. -Proverna visar på cancer, du har livmoderhalscancer. Samtidigt som hon säger de känner jag hur min syster tar min hand och hennes tårar börjar rinna, inte mina.Hon berättar kort om vad som kommer hända, att de måste göra fler undersökningar för att se hur omfattande det är innan man kan prata behandling. Min syster frågar hur behandlingen går till och hon berättar att man strålar eller opererar, antingen tar man bort en bit av livmoderhalsen eller så får man ta bort hela livmodern. Det är inte förens då det brister för mig och tårarna börjar rinna. Ska jag inte kunna få fler barn? Jag är ju bara 22år och har hela livet framför mig att skaffa massa små härliga kryp. Är detta ett tecken från gud att jag är en dålig mamma och inte ska ha fler? Efter lite informativt prat får jag fylla i papper och sedan får vi åka hem. Jag känner ingenting, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Timmarna går och det ända jag känner är ilska. Vafan är detta för jäkla skit, jag är 22 år, jag har inte ens varit på min första cellprovtagning, från cellförändringar till cancer tar de många år. när fan fick jag detta? Kallelser till fler undersökningar ska komma inom 3-4 veckor. fortsättning följer....
